Ny recension, design och server

Nu har Mäster Choklad bytt utseende och använder numera publiceringssystemet WordPress istället för Blogger. Designen har också ändrats liksom servern och en hel del annat.

Designen ska jag försöka jobba lite mer på längre fram när jag har tid. Just nu ska jag istället förska få webbplatsen att fungera ordenligt. Bilder ska också läggas in.

Veckans recension har nu också publicerats.  Här är en länk till: Chocolate and Love Panama 80%.

Samtliga tester av mörk choklad finns numera på denna adress: www.masterchoklad.se/testat.

Grå choklad från Gefle Chocolaterie

Jag blev lite förvånad när jag köpte choklad hos Gefle Chocolaterie nu till julen. För på chokladen fanns missfärgade fettfläckar som jag inte har sett tidigare på deras choklad. Istället har brukar den vara i ett perfekt utseendemässigt skick. Men kanske ligger fokus numera på kvantitet istället för kvalitet?

Enligt företaget beror de gråa fläckarna på att chokladformarna inte har rengjorts ordentligt. All chokladtillverkning görs nämligen för hand. Och om man slarvar med rengöringen så att det finns fettrester kvar i formen blir alltså resultatet gråa missfärgningar. Så nu vet ni det.

Det är ju lite tråkigt att köpa dyr och grådaskig choklad för att ge bort som julklapp. Men tur hade jag som fick byta chokladen mot en som såg lite bättre ut, dock inte perfekt, även om det blev lite sura miner i butiken.

Ska dyr kvalitetschoklad behöva se ut så här? Jag tycker inte det. 

gefle-chocolaterie-choklad

Missfärgad choklad från Gefle Chocolaterie
 

Aladdin mörk choklad

Att Marabou redan för två år sedan lanserade en pralinask med mörk choklad, med minst 43% kakao, har gått mig alldeles förbi. Så här skrev man då (jag har skrivit ihop särskrivningarna):

”Aladdin sätter guldkant på julen 2011 för de som älskar mörk choklad. Marabou har lyssnat på konsumenterna och lanserar till vintern en Aladdinask med praliner av mörk choklad fyllda med apelsintryffel, jordgubbscreme, crème brulee, mjuk toffee, cappuccinonougat, mjuk kola med nötter, nötnougat och vaniljcrème”.

Jag råkade just få syn på chokladasken på Coop och tog mig friheten att fotografera den med mobilkameran. Prislappen visade på 65 kronor.

aladdin-mork-choklad

Praliner äter jag inte gärna själv, för de innehåller oftast bara en massa socker och konstiga ingredienser. Dessutom är de ofta dyra och kvaliteten diskutabel. Och smaken brukar kännas ganska ointressant. Då föredrar jag riktig choklad.

När man läser innehållsförteckningen blir man väl inte riktigt sugen på Aladdin mörk choklad? Socker kommer som vanligt på första plats (när det gäller Marabous produkter) och dessutom ingår det ännu mer socker i form av glukossirap, invertsocker och sockrad kondenserad skummjölk. Den tredje största ingrediensen är vegetabiliskt fett som inte alls hör hemma i mörk choklad. Och först på fjärde plats kommer kakaosmöret.

aladdin-mork-choklad2

Om man läser innehållet kan man också konstatera att den så kallade ”apelsintryffeln” inte innehåller någon apelsin.

aladdin-mork-choklad3

Nej, jag kommer nog inte att köpa någon ”Aladdin mörk choklad” i år. Däremot blir det nog en hel del annan choklad till jul.

Reklamfilm med Maja Berthas och Marabou

När jag tidigare läste Svensk chokladbok av Maja Berthas blev jag lite förvånad över att hon inte nämnde hur dålig Marabous choklad är. Istället skrev hon bland annat: ”100 gram härlig Marabou” och att ”Även de stora producenterna har också börjat hänga med i utvecklingen och både Cloetta-Fazer och Marabou har lanserat nya Premium-serier med mera exklusiva mörka chokladkakor”.

svensk-chokladbok

Visst kan man väl få tycka att Marabou kan smaka ”härligt” sött av socker och vanillin. Men vad är det egentligen som är så exklusivt med Marabou Premium? Tycker verkligen hon som är chokladexpert att den smakar exklusivt? Tror inte det.

Hon kanske menar att Marabou Premium är lite mer ”exklusiv” eftersom den inte enbart innehåller billig och dålig kakao från Västafrika, utan att den också har kryddats med lite arribabönor från Ecuador?

Jag misstänkte redan när jag läste Svensk chokladbok att orsaken inte var någonting annat än pengar. Och nu har jag fått det bekräftat genom att titta på Marabous reklamfilmer. I dessa medverkar nämligen Maja Berthas som sakkunnig. Hon är alltså ekonomiskt beroende av Marabou och kan därför inte göra annat än att hylla deras fulchoklad.

Samma problem har förövrigt också tidningen Journal Chocolat som är beroende av sina annonsörer. Skribenterna skriver därför oftast bara något i stil med att: ”Den här chokladen gillade vi och den där också…”. Och om man bläddrar fram några sidor ser man att chokladimportörerna och -tillverkarna har köpt dyra helsidesannonser.

Hela tiden verkar det alltså vara pengarna som styr. Och då är det väl tur att det finns oberoende bloggare som Mäster Choklad och andra som kan agera motvikt mot kapitalet.

Och nu blir det reklamfilm

Den som vill se Marabous chokladskola med Maja Berthas kan titta här: http://www.maraboupremium.se/maraboupremium/page?siteid=maraboupremium-prd&locale=sesv1&PagecRef=639

Marabou har dessutom skickat fyra chokladambassadörer till Ecuador för att utforska chokladens ursprung. Dock inte Marabous choklads ursprung, och tur är väl det, för huvuddelen av Marabous choklad kommer ju från Västafrika där kakaon skördas av barnslavar, vilket säkerligen inte hade blivit särskilt bra som reklam. I dessa reklamfilmer finns Maja Berthas med som tävlingsledare, se avsnitt 3–5 och 7 på http://www.maraboupremium.se

World Chocolate Masters 2013

Nu har årets ”World Chocolate Masters” – eller ”Choklad-VM” som det ibland kallas på svenska – avgjorts. Tävlingen arrangerades av chokladföretaget Barry Callebaut.

Men tyvärr så vann inte svensken Gustaf Mabrouk något pris. Istället var det Italien, Nederländerna och Australien som tog guld-, silver- respektive bronsmedaljen.

Så här blev alltså resultatet:

  1. Davide Comaschi (Italien)
  2. Marike van Beurden (Nederländerna)
  3. Deniz Karaca (Australien)

Artikel om rom och choklad

Tidningen Allt om vin har skrivit en artikel om den ofta lyckade kombinationen lagrad rom och mörk choklad. I artikeln intervjuas rom- och chokladkonnässören Duane Dove.

Duane Dove syntes tidigare i år också på chokladfestivalerna i Stockholm och Uppsala. Och jag har faktiskt redan hunnit att provsmaka och recensera hans choklad, som jag köpte på Älvsjömässan, och som heter Tobago Estate Chocolate (70%).

Rom görs på sockerrör. Och drycken brukar ofta få en smak av vanilj, kola, karamell och söta frukter. Därför passar den ganska bra ihop med mörk choklad. Men inte alltid förstås.

Här är en länk till artikeln: http://alltomvin.se/2013/10/30/rom-choklad-ett-karlekspar-fran-karibien

Chokladtv med Anders

Jag tänkte tipsa om att det faktiskt finns något som kallas ”chokladtv” på nätet. Programmet brukar oftast sändas på måndagkvällar och görs av chokladprovaren Anders.

Till dags dato har han kommit upp i imponerande 201 avsnitt på svenska och ytterligare 172 på engelska. Intressant för alla vi som gillar choklad!

Här kommer länkarna

”Chokladtv” på svenska: http://blogg.anderschokladprovning.se/

”ChocolateTV” på engelska: http://chocolatetv.anderschokladprovning.se/

Uppsala choklad- och kaffefestival 2013

Nu i helgen den 19–20 oktober anordnades Uppsala choklad- och kaffefestival i Svandammshallarna. Festivalområdet låg på bara några få minuters promenadavstånd från tågstationen så det var enkelt att hitta dit. Här kommer en kort recension av Mäster Choklads besök som gjordes under söndagen.

I år var den allra första gången som festivalen anordnades. Och kanske var det därför som det var lite småproblem med arrangemanget när det gällde chokladprovningar och föreläsningar. Det jag själv lade märke till var att föreläsningslokalen hade blivit dubbelbokad när Anna-Maria Winroth höll sitt föredrag samt att belysningen var riktigt dålig därinne. Och vid chokladprovning med Duane Dove tvingades vi sitta packade i ett mycket litet rum utan tillgång till några bord.

Men enligt vad media har rapporterat tycks festivalen ha varit något av en publiksuccé med väldigt många besökare. Så festivalen kanske återkommer igen nästa år.

Trettio utställare fanns på plats som delade på två stora lokaler. Det var ett övre och ett nedre plan som låg i anslutning till varandra. Och jämfört med Chokladfestivalen i Stockholm var det inte särskilt trångt, men samtidigt tycker jag att tillställningen kändes lite avslagen vid en jämförelse.

Dock så sades det både på scenen och i ett reportage från lokalteven att det hade varit mer folk under lördagen. På söndagen var det däremot inga långa köer.

Priserna tycker jag inte var riktigt lika låga som i Stockholm. Förmodligen berodde det på att det var fler importörer på mässan i Stockholm, medan här i Uppsala verkar det istället ha varit mer lokala detaljhandlare, som av naturliga skäl inte kan hålla lika låga priser. Så jag skulle gärna se fler importörer och lägre priser till nästa år.

amma

Amma som syns på bilden ovan hade till exempel inte något sänkt pris (59 kronor). Dock så kunde man köpa 3 för 150 kronor som ett festivalerbjudande. Och provsmaka fick man förstås.

Mäster Choklad hann gå på tre föreläsningar och/eller provningar. Dessa hölls av chokladmakaren Anna-Sofia Winroth, kakaobonden Duane Dove och barnkirurgen Claude Kollin.

Trots att det inte var särskilt packat med folk på själva festivalområdet så var det många som besökte föreläsningarna och chokladprovningarna. Om det var runt 20 personer på Chokladfestivalen i Stockholm var det nog minst 50 på varje provning här i Uppsala.

Kakao för alla (Anna-Sofia Winroth)

Anna-Sofia, som gärna kallar sig ”chocolatier”, pratade om sina erfarenheter inom chokladbranschen och om hur hon arbetade för att förbättra kunskapen om choklad bland kakaobönder i Dominikanska republiken. Hon arbetar också med att starta upp kvinnliga kakao-kooperativ.

Och trots att hon inte gärna kallar sig ”kakaobonde” äger hon faktiskt två små kakaoplantager i Dominikanska republiken.

Det mesta som berättades hade jag faktiskt redan hört via media eller på annat sätt. Och jag hade dessutom redan läst hennes bok ”Gudarnas föda – den som dödar” (som jag tycker innehåller lite för många särskrivningar och andra små språkfel. Det märks att den är utgiven på eget förlag, men den var ändå överraskande bra med tanke på att hon inte är författare till yrket.).

Så för mig gav föreläsningen inte särskilt mycket. Bra därför att det var gratis att lyssna på Anna-Sofia. Det ingick nämligen i inträdesbiljetten. Och detta berodde var väl på att det inte bjöds på några smakprov på hennes egentillverkade choklad.

Hon rekommenderade också två dokumentärfilmer om kakaoindustrin som har gjorts av Miki Mistrati. En av dokumentärerna kan man hitta via länksidan.

Chokladprovning (Duane Dove)

Duane Dove som ibland kallas ”Sveriges ende kakaobonde” höll i en chokladprovning. Egentligen var det inte så mycket chokladprovning som en föreläsning om hans kakaoplantage på Tobago. Och med tanke på priset på 100 kronor hade man förväntat sig något lite mer. Det var bara fyra små chokladbitar som vi provade under föreläsningens sista kvart.

Dessutom handlade det enbart om choklad som hade tillverkats av François Pralus, varav samtliga, tyckte jag, hade mer eller mindre samma syrligt gröna karaktär. Men chokladen hade gjorts på olika bönsorter, hade olika kakaohalt och ursprung. Därför hade de också lite varierad smak. Men själva grunddoften uppfattade jag som i stort sett densamma. Hans egen choklad från Tobago Cocoa Estate fanns också med.

Så chokladprovningens beskrivning på festivalens hemsida om att: ”…ni får chansen att prova den samt upptäcka nya fantastiska smaker!” tycker jag inte var särskilt rättvisande. Riktigt så fantastisk tycker jag inte att chokladen var.

Inte heller fick vi något vatten till provningen. För annars hade det varit bra att få skölja munnen mellan varje chokladbit.

kakaoböna

Det bästa med denna provning var att Duane slog sönder en färsk kakaofrukt så att vi fick smaka på innehållet. Själva fruktköttet hade en söt och syrlig smak av litchifrukt och fisk, medan själva kakaobönorna inte hade någon egentlig smak, utan det var ungefär som att tugga på jord.

Kåseri och chokladprovning (Claude Kollin)

Claude Kollin höll intressant och underhållande chokladprovning och kåserade samtidigt om choklad och hälsa ur ett medicinskt perspektiv. Han är nämligen läkare, något som var passande med tanke på ämnet. Vidare så kändes han trovärdig och refererade till diverse undersökningar och vetenskapliga studier.

Priset var 50 kronor och då fick vi prova sex ganska väl tilltagna bitar, varav fem var mörk choklad och en mjölkchoklad. Det som var mindre bra var att samtliga chokladbitar kom från Valrhona. Lite mer variation hade varit att föredra.

valrhona

Jag tycker också att det var ovanligt svårt att känna hur chokladen doftade, vilket kan ha berott på att chokladbitarna hade legat framme på fatet lite för länge, precis som Claude Kollin också nämnde. Bäst hade ju varit att ta chokladen direkt ur en välsluten förpackning.

Men smaken var det i alla fall inget fel på. Och jag höll också i stort sett med om hans beskrivningar om hur chokladen skulle smaka. För övrigt var han underhållande och skämtade en hel del medan han berättade.

Claude Kollins kåseri och chokladprovning var, tycker jag, det bästa på festivalen och han får därför en grön ”tummen upp”.

Bilder från festivalen

Det kan vara värt att nämna att de flesta bilderna har tagits med en mobilkamera och det är därför som kvalitetens är så dålig.

lakrits

Lakritsfabriken visade upp lakritsrötter, som överraskande nog inte luktade något.

montezuma

Hos ”Tantens gröna skafferi” kunde man köpa Montezumas choklad.

annelik

 ”Anneli K” sålde praliner.

Och så lite rörliga bilder

Uppsala choklad- och kaffefestival

Nu i helgen hölls en choklad- och kaffefestival i centrala Uppsala, närmare bestämt i Svandammshallarna. Och detta var första gången som festivalen anordnades.

Mäster Choklad gjorde förstås ett besök, och jag ska försöka skriva ihop en kort recension om mitt besök. Förhoppningsvis kommer den att publiceras någon gång under nästa vecka.

Så håll utkik!

Under tiden kan den som vill läsa recensionen om Chokladfestivalen i Stockholm som hölls för två veckor sedan.

Uppdatering: Nu är recensionen klar: Uppsala choklad- och kaffefestival 2013.

Chokladfestivalen i Stockholm 2013

I dagarna fyra (3–6 oktober 2013) har det varit Chokladfestival på Älvsjömässan i Stockholm. Under dessa glada dagar har chokladtillverkare, importörer och butiker ställt ut sina produkter i form av praliner, chokladkakor, chokladfontäner och mycket annat smått och gott. Och i år var festivalens ledord ”kvalitetschoklad”.

På festivalområdet fanns det alltså gott om utställare, 50 st, som bjöd ut sin choklad till försäljning. Det fanns gott om praliner och chokladkakor och det märktes att det handlade om kvalitet. Utöver choklad fanns också en och annan utställare som sålde lakrits och te.

praliner1

I de allra flesta fall var det dessutom riktigt humana priser. För det verkade som att utställarna faktiskt hade kommit dit för att sälja choklad och därför sänkt priserna jämfört butikspris. Det erbjöds också goda möjligheter att provsmaka chokladen innan man köpte den.

Mäster Choklad besökte festivalen på lördagen och tack vare att priserna låg på en bra nivå gjordes faktiskt en del inköp, så det kommer att publiceras lite nya chokladrecensioner här på www.masterchoklad.se inom den närmaste framtiden.

På förmiddagen var köerna mycket långa, men om man var lite förutseende så hade man förstås förköpt sin biljett. Därmed slapp man köa och kunde i stort sett bara kliva rätt i på festivalområdet.

Väl inne på Chokladfestivalen gick tiden förvånansvärt snabbt och det gavs inte tillfälle att besöka fler än två chokladprovningar som båda kostade 100 kronor styck. Och kanske gick de 5,5 timmar jag var där så fort eftersom att man knappt kunde ta sig fram i folkhavet. Däremot så var det ganska enkelt att komma fram till chokladen och göra sina inköp.

folk

Det var dock knökfullt med besökare precis hela dagen, och tyvärr så delades det stora utrymmet med Hem & villa-mässan som dessvärre hade lagd beslag på förmodligen 90 procent av hela ytan. Därför blev det mycket trångt för dem som var mer intresserade av choklad än av inredning och värmepumpar. Flera barnvagnar drogs också omkring i kaoset.

Rom och choklad (Duane Dove)

Den första chokladprovningen hölls av Duane Dove som har en bakgrund som sommelier, och han har arbetat med rom i 15 år och choklad i 11 år, berättade han. Han är också kakaobonde som har en egen kakaoodling på Tobago samt en chokladbutik och restaurang i Stockholm. På restaurang Sjögräs finns hela 407 sorters rom, fick vi veta. Förutom detta utkommer han också med boken En rik historia om rom och choklad i januari nästa år.

Så med all denna kunskap och erfarenhet i bagaget var det inte konstigt att Duane Dove visste vad han pratade om. För han gav intrycket av att vara beläst och kunnig inom både rom och choklad.

Det som var mindre bra var att fokus låg på romen och inte så mycket på chokladen. Så provningen handlade mer om ”rom med choklad” istället för ”rom och choklad”.

På provningen fick vi smaka på tre sorters lagrad rom med olika karaktär och prislapp. Och till detta provades tre bitar med mörk choklad. De kombinationer av rom och choklad som Duane Dove föreslog passade faktiskt bra ihop – åtminstone fungerade två av tre mycket bra även i min gom.

  • ”Angostura” parades ihop med Amedeis Trinidadchoklad (70%)
  • ”Diplimatico” med Duanes choklad från Tobago Cocoa Estate (70%)
  • ”J Bally” med en pralin som hade producerats av någon på festivalen

Den sistnämnda kombinationen fungerade alltså inte riktigt för mig. Dels gillade jag inte den dyraste romen som jag uppfattade som alltför torr och träig i smaken. Dessutom gjorde den 45%-iga alkoholhalten drycken lite väl ”eldig”. Och dels så gillade jag inte heller riktigt pralinen som var smaksatt med lakrits och havssalt.

chokladfrukt

Sammanfattningsvis kan man säga att detta var en intressant chokladprovning som bevisade att det faktiskt går att kombinera mörk choklad med starka drycker!

Grön choklad från Beschle (Roger Greiner)

Den andra provningen skulle egentligen ha hållits av Marou som producerar ren mörk choklad från Vietnam. Men på grund av en miss av arrangören – det hade skrivits fel i programmet – så blev det istället chokladtillverkaren Beschle som presenterade sin choklad. Tyvärr, skulle det visa sig. Det handlade nämligen om smaksatt choklad och dessvärre ingen särskilt god sådan. Här blev man så att säga ”lurad på konfekten”.

Det visade sig mycket snart att detta inte var någon riktig och seriös chokladprovning. Det var inte tal om att lukta, smaka, känna, uppleva och så vidare. Istället handlade det enbart om marknadsföring, eller en s.k. ”sales pitch”, som syftade till att sälja in chokladen.

Beschle har nämligen på den sista tiden utvecklat en vit choklad med smaksättning av det japanska gröna teet som kallas matcha. Företaget tycks därför enbart ha kommit till Chokladfestivalen för att prata om sin nya ”gröna choklad” samt övertyga alla besökare om hur bra deras smaksatta choklad var. Man fick veta att företaget köpte in kakaobönorna för mycket dyra pengar direkt från bönderna och att chokladen conchades (bearbetades) mycket länge för att bli extra fin i konsistensen.

Men tyvärr så nådde inte chokladen som provades upp till representantens fina tal. Han verkade snarare vara någon slags försäljare eller marknadsförare och inte chokladprovningsledare. Och gör man en sökning i Google så bekräftas det att Roger, som han hette, är just ”försäljningsdirektör” på Beschle. Så det blev ingen intressant provning och chokladen var inte heller något att ha.

Vi fick prova två mörka choklader, två mjölkchoklader och två vita choklader:

  • Ginger (64%): mörk choklad som hade smaksatts med ingefära. Den smakade kort och gott just ingefära, och den hade också ett visst sting av den kryddans pepprighet. Här fick man erfara att choklad och ingefära är en mycket dålig kombination.
  • Fleur de sel & pistachios (64%): mörk choklad med salt och pistagenötter. Den kändes lite träig och salt i smaken. Den var lite mindre tråkig än föregående, men ändå ingen intressant choklad.
  • Tonka orange (38%): mjölkchoklad som gjorts på fina Criollobönor. Det första jag tänkte på när jag testade den var solkräm med kokossmak. Den tycks ha smaksatts med någon slags konstgjord apelsinsmak som gjorde att den kändes mycket platt och tråkig i smaken. Det är konstigt att företaget använder exklusiva och fina kakaobönor samtidigt som man förstör chokladen genom att tillsätta apelsin och andra konstigheter.
  • Criollo Venezuela (38%): ren mjölkchoklad som gjorts på Criollobönor. Här hade inte smaken förstörts med några ovanliga tillsatser utan det smakade mycket knäck, kola, nöt, samt att den var lite pepprig mot slutet. Och trots att detta handlade om mjölkchoklad var den inte särskilt söt, vilket förmodligen beror på att det faktiskt var fina kakaobönor så att det inte behövdes tillsättas alltför mycket socker för att göra den ätbar. Detta var således provningens bästa choklad och egentligen den enda som smakade bra. Dock så noterade jag i mina anteckningar att denna mjölkchoklad också kändes litet tråkig.
  • Matcha (36%): vit choklad med smak av grönt te (matcha). Den hade en mild doft av gräddkola och var lite gräsaktig, men smaken var desto kraftigare. Även i smaken fanns gräddkola, litet fikon, och mot slutet hav eller sjögräs. En mycket annorlunda choklad alltså! Smaken var dock mycket sur och inte särskilt behaglig.
  • Lassi White (36%): vit choklad som var smaksatt med kardemumma, yoghurt och citron. Jag tyckte faktiskt att denna smakade mest ingefära och kardemumma. För övrigt så var smaken mycket sur och på gränsen till kväljande. Men inledningsvis var den faktiskt ganska söt. En sötsur choklad helt enkelt, som jag dessvärre inte gillade.

Trots att smaken på Beschles smaksatta choklad inte föll Mäster på läppen så kändes dock konsistensen smörig och len mot tungan. Men trots att Beschle uppgav att smaksättningen var balanserad utan att vara dominerande, just för att också chokladsmaken skulle kännas, så var det faktiskt chokladsmaken jag saknade under provningen. Smaken var överlag platt och tråkig och saknade nyanser.

Och jag vet inte om folket i salongen enbart var artiga när de sa att chokladen faktiskt smakade bra. Men om man gillar smaksatt choklad så kanske den verkligen också smakade bra?

Sammanfattningsvis kan sägas att detta var en mycket tråkig chokladprovning. När man hade förväntat sig att få prova ren mörk kvalitetschoklad från Vietnam, men istället får en ”sales pitch” om smaksatt vit choklad och mjölkchoklad, är det kanske inte så konstigt att man blir besviken.

Chokladnyheter på festivalen

  • ”Grön choklad”: Beschle presenterade sin nya vita choklad som hade smaksatts, och färgats grön, med det japanska teet matcha. Visserligen var denna ny, men inte särskilt het (se ovan).
  • Vietnamesisk mörk choklad: den franska chokladtillverkaren Marou har börjat tillverka vietnamesisk choklad som uppges vara av god kvalitet. Kanske är denna het, jag vet inte, men inte särskilt ny. För importören Beriksson började sälja chokladen redan i våras. Dock så fanns nu två helt nya sorter i sortimentet som heter Dong Nai och Treasure Island.
  • Michel Cluizels nya design: efter att företaget har kritiserats för sina dåliga maskinöversättningar på förpackningarna har Michel Cluizel nu gjort en helt ny design och språkvårdat. Och denna gång blev det faktiskt nästan helt rätt i den svenska översättningen (enligt förpackningen finns det ”spär” av nötter, mjölk och gluten).

Sammanfattning av besöket

+ Bra priser
+ Mycket kvalitetschoklad
+ Goda möjligheter att provsmaka
+ Duane Doves provning med rom och choklad

– För trångt
– Arrangörens miss med tidsprogrammet
– Beschles chokladprovning
– Dåligt kaffe i Konditoriernas kafé
– Chokladprovningsrummet fylldes ibland av matos från köket som fanns under
– Synd att ”Årets konditor” avgjordes redan på fredagen